Alltmedan jag förlorar fotfästet

Tankarna bokstavligt talat snurrar i huvudet på mig. Det ger mig tamefan huvudverk.
Hur ska jag veta vad som är rätt och göra o vad som inte är det. Det var lättare när an var liten för då sa ju alltid andra till en vad man fick och inte fick. Att veta att om mitt liv ska bli bra så hänger det nu från och med på mig och ingen annan. Jag kan ju inte ens tänka klart alltid (sällan). Just nu känner jag bara att jag inte riktigt vet vilken väg jag ska välja, jag står stil i ett vägskäl med mer än två olika alternativ. Vem ska visa mig den räta vägen? Jag förstår inte hur jag ska fortsätta jag förstår ingenting, det är allt lite suddigt i mina ögon.
Varför var du tvungen att lämna mig på det sättet varför var du tvungen att lämna oss. Hade du inte gjort det kanske allt hade varit annorlunda idag, eller lite iaf. Jag hatar dej för det du gjort och jag vet inte vart jag ska hitta styrkan i mig själv, för att kunna förlåta dej för det.

Nånting jag faktiskt är säker på nu. Är att jag är omringad av underbara och fina vänner som alltid ställer upp. Jag hoppas ni förstår hur mycket de betyder för mig att alltid veta att nu finns där. =) Ni vet vilka ni är, och glöm inte att lika mkt som ni ställer upp och finns där för mig så vill jag göra det samma för er.<3

Love Ida 

Ps. Det bästa jag vet är pannkakor^^<3

muuuuuuuuuuuuuummmmmmmmmss!!;)